Finska Oranssi Pazuzu är ett band som målar tavlor med sin musik. De bilder som jag får i huvudet är tecknade med vansinne. Det är dynamiskt, vackert och gör mycket ont i öronen.
Allt sedan det sena 1960-talet har rockband – på allvar eller som skämt – tävlat i att spela på högst volym. Kronan i juvelen är väl metalbandet Manowar som vid flera tillfällen försökt att bevisa sin tes om att vara ”världens högst spelande band”.
Finska Oranssi Pazuzu kan mycket väl konkurrera om titeln, om man får döma av min hörsel efter lördagens konsert på Püssy a Go Go i Stockholm. Fast den höga volymen verkar inte hos den finska kvintetten ha samma machovärde som den traditionellt haft under rockens historia. Volymen finns där och har ett egenvärde, men mest för att bidra till ljudbilden.
Oranssi Pazuzu bildades 2007 och har precis släppt sitt tredje album i eget namn; Valonielu (Svart Records). Musiken beskrivs som psykedelisk black metal. Konserten på Püssy a Go Go är som en resa till någon av HP Lovecrafts noveller. Jag tänker också på Hawkwind, det finns hos Oranssi Pazuzu en liknande känsla av malande rymdfärd; ett science fiction-äventyr som löper amok.
Genren black metal är annars – som så mycket annan musik – fast i uttalade och outtalade regler, måsten och förbud. Allt sådant som tar död på det intressanta med musik, tycker jag. Men Oranssi Pazuzu är ett exempel på motsatsen, ett band som trotsar det förväntade. Det finns en bra dynamik i bandets musik, som blir särskilt tydlig live. Intensiteten går upp och ned, men medlemmarna är inte nödvändigtvis synkrona. När fyra av dem dämpar sitt spel kan den femte ösa loss som besatt.
Varm rekommendation.