När Kai Martin & Stick! återuppstår för att framföra albumet Röd plåt bevisar man bandets storhet; en genuin kvalitet som kanske rent av vuxit till sig sedan bandet lade ned verksamheten 1985.
Redan 1977 bildade Kai Martin och Peter Bryx punkbandet Stick!, men det var under namnet Kai Martin & Stick! som man skivdebuterade 1979 och skulle skapa sig ett namn inom svensk postpunk.
Kai Martin & Stick! var ett av de första banden i Sverige som lämnade punkens enkla energi för en mer sofistikerad, konstnärlig stil. Kai Martin uppträdde i det überestetiska teveprogrammet Chrome 22 iförd elegant kavaj och kravatt; något som i sig kunde provocera i det überenkelspåriga Sverige i början av 1980-talet. Men Kai Martin & Stick! hade också ett politiskt anslag. Mitt i en ganska dimmig och introvert textmassa fanns på albumet Röd plåt (1982) ett oväntat rent politiskt budskap:
Rör, rör, rör dig nu
Nu är det tid att leva
Demonstrera, demonstrera
Den här kombinationen var svårsmält för sin samtid, och hade både efterdyningarna av proggen och den ärligt talat ganska foträta svenska punken emot sig.
Personligen tyckte jag, som var i mitten av tonåren när Kai Martin & Stick! släppte sitt banbrytande album Röd plåt, att gruppen var lite för distansierad. Det var lite för mycket poser för mitt glödande tonårshjärta; och sett i backspegeln kan man kanske ge mig rätt och konstatera att jag inte förstod dem – i samma andetag. Men jag minns också hur gruppens skivor cirkulerade i bekantskapskretsen, hur vi diskuterade dem och – inte minst – en vild spelning på Kolingsborg i Stockholm.
Kai Martin & Stick! lade ned verksamheten redan 1985, och hann under sin tid med att ge ut fyra LP-skivor och fem singlar. Och nu, nära 30 år senare, har gruppen återförenats för att sparka liv i just albumet Röd plåt. För första gången någonsin spelar man alla låtar på skivan live. Och fyra av sex medlemmar är med från 1980-talets konstellationer.
Av en slump fick jag reda på att Kai Martin & Stick! skulle framföra Röd plåt på Scandic Grand Central igår, lördagen den 6 april 2013. Anar att det var tänkt som ett genrep inför dagens – betydligt flitigare annonserade – spelning på hemmaplan, på Pustervik i Göteborg.
Återföreningar riskerar alltid att klafsa in i det nostalgiska ”det var ju så roligt förr i världen, när vi var unga” och det var väl med en viss skepsis som jag tog mig till hotellet på Vasagatan. Samtidigt har tiden gett en sådan distans, att det som i sin samtid var infärgat av en tonårings alla sammanhang försvunnit och att jag idag ser helt andra kvaliteter i gruppens skivor.
Och jag kan bara konstatera att Kai Martin & Stick! anno 2013 faktiskt känns aktuella, relevanta, bra. Särskilt imponerad blev jag av Kai Martins sång. Sångrösten måste ju hållas i trim, och Kai Martin sjunger med samma energi, pondus och klipp i tonerna som någonsin förr.
Det var en återkomst med värdighet, men framförallt – en bra skiva framförd av ett bra band.