Under 1980-talet var minnet av den svenska konkreta poesin mycket blekt. Själv hade jag upptäckt genrens frontfigur Åke Hodell i skolbiblioteket och bestämde mig för att söka upp honom. Den här intervjun gjordes våren 1983.
Får konst se ut hur som helst? Finns det inga gränser för konstens former? Det är frågor som ställts till unga konstnärer under alla år. Var gång en ny konstform fötts har den mötts av oförståelse och spott och spe, både från kritiker och publik.
En sådan konstform är den konkreta poesin, som hade sin blomstringstid på sextiotalet. En av de främsta företrädarna för den var Åke Hodell. Han skilde sig dock från de andra, som oftast bara skämtade med den konventionella konsten. Åke Hodell gjorde aldrig något utan en allvarlig undermening.
Åke Hodell kom att hamna bland de främsta konkretistiska poeterna, inte för provokationer, utan som ett led i hans sökande efter ett språk som var hans eget.
Vi träffades för en intervju på Café Blå Porten, en solig eftermiddag på Djurgården. Det blev ett möte mellan mästaren och beundraren. Likaså ett möte mellan generationer; han 64 och jag 17.
Åke var från början flygare i försvaret. Under andra världskriget, på en flygning över Skåne, störtade han. Enligt haverikommissionens beräkningar hade han en chans på tiotusen att överleva. Mot alla odds gjorde han i alla fall det, men fick betala med att sluta som flygare och ligga på Lunds lasarett i nästan två år.
Hur kom det sig att du började skriva dikt?
– Det är en alldeles speciell historia: På det här lasarettet hade vi en mycket sträng översköterska. Hon var en mycket lång och rak kvinna, med bakåtslickat, mittbenat hår och stora bruna ögon. Alla på sjukhuset var rädda för henne, även doktorerna. Hon var liksom en diktator över det här sjukhuset.
– En morgon när jag som vanligt låg och läste en serietidning, Jules Verne-magasinet, som var populär på den tiden, så kom hon fram till mig och så – helt utan vidare – sliter hon tidningen ur händerna på mig och säger: ”Hodell ska inte läsa sådan smörja, Hodell ska läsa riktig litteratur!”
– Jag blev väldigt provocerad av det där. Dagen därpå kom hon och lade två böcker, två delar av Dostojevskijs Brott och straff, på nattduksbordet och sa: ”Hodell, varsågod och läs det här nu!” Då blev jag ännu mer provocerad, så jag rörde inte de där böckerna; jag tittade inte ens på dem. Istället köpte jag några halvpornografiska tidningar – dåtidens oskyldiga Parisienne och Cocktail. Så varje gång hon kom in höll jag upp de där tidningarna, och höll jävligt hårt! Men hon verkade inte bry sig om det. Så gick det en månad och jag såg inte på de där böckerna.
Åke tänder cigarett efter cigarett och berättar hela tiden med stor inlevelse och mycket målande. Han har långa och genomtänkta svar på allt. 64 år ger en hel del erfarenheter…
– En natt var det väldigt oroligt i luften. Amerikanarna flög över Skånes kust in mot Tyskland för att bomba. Det var väldigt nervöst att ligga där, fastbunden som jag var, i sängen, för om de skulle navigera fel och släppa en bomb över Lund skulle det inte vara stora chanser för mig…
– Så för att slippa den där nervositeten, så tog jag upp den första delen av Brott och straff och började läsa. Det är ingen svår litterär text alls, men jag minns att jag hade väldigt svårt att ta mig igenom den första sidan. Jag var egentligen bara van vid två språk, ett tekniskt och ett militärt. Men det gick hela tiden lättare att läsa, och sedan gick sida efter sida. Jag låg där och läste och märkte inte att natten hade gått och det hade blivit morgon. Och plötsligt så står hon där vid sängkanten. Och jag hann varken slå igen boken eller gömma den under täcket. Hon tog mig på bar gärning! Hon sa inget, bara smålog lite och gick ut. Det var på det sättet jag började läsa litteratur (skratt)!
– Jag började med Dostojevskij, som blev väldigt väsentlig. Jag läste allt av honom. Sedan började jag läsa den tidens – 40-talets – litteratur. Dagerman, Lindegren osv. Jag fick sedan ett behov av att börja skriva själv.
– Att jag började skriva konkret dikt var väl främst beroende på språket. Jag skrev min första diktsamling, Flyende pilot, 1953. Då accepterade jag språket som det var, och hade ingen misstro mot det. Det fick jag dock strax efter debuten. Alla språk har ju sina inbyggda värderingar, som ofta styrs av samhället, som lägger in de här värderingarna i språket. Det hade jag aldrig tänkt på tidigare, det var bara att använda språket och använda det på ett speciellt sätt vad det gäller poesi; ett slags konstspråk.
– Min misstro mot språket ledde fram till att jag började om från början, från de små stavelserna, ljuden. Jag kände mig fastlåst i det här språket. Det var som en befrielse att lämna det modernistiska språket som poeterna idag fortfarande skriver på. Lämna det och försöka experimentera fram ett nytt språk, som var mitt eget – inte något som jag fått från olika håll.
Åke Hodells första diktsamling handlar om kärnvapen. Ikaros död handlar om en bombpilot som får order att fälla en vätebomb, men som bryter mot ordern och störtar med den i havet.
Efter de två första böckerna lämnade Åke den konventionella poesin. Igevär kom till genom att han på femtiotalet bodde intill slottet i Gamla stan. Varannan timme ropade högvakten ”igeevääär” så det hördes långt omkring.
– Jag tänkte att folk ser bara det där som en show, och tänker inte på vad det egentligen betyder. Men om folk fick se det i absurdum, kanske skulle de då plötsligt tänka efter innebörden i det där ordet.
Då skrev han en bok som består av 12 sidor ”i”, med avbrott för ”gev”, för att följas av 36 sidor ”ä” och ett enda ”r” på slutet.
– Men det visade sig att det var oändligt mycket mer än bara en provokation. För de där ”i” blev soldater som stod givakt och ”ä” blev soldater som satt med ränsel på. Då hade det blivit en bild. Och så framförde jag och några andra det här på scenen, så blev det ett ljud också. Den kom alltså att bli det som den konkreta poesin handlar om – att arbeta visuellt, med bilden, och med ljudet. Och så fanns det en absolut mening med boken, den var inte gjord för sin egen skull.
– Det här väckte enormt uppseende när den kom. För recensenterna var tvungna att ta mig på allvar, eftersom jag skrivit två böcker tidigare. Det blev en väldig debatt om den här boken, som varade i ett par år. Det var folk som skrev att ”det här kan ju vem som helst göra” – men det är bara konsten att hitta på det!
Under åren 1966-1967 var Åke Hodell med i redaktionen för avantgarde-tidskriften Gorilla. Den kom bara ut med två nummer, för de flesta i redaktionen ville bilda ett popband istället. Det blev Gunder Hägg, där Åke sysslade med bandets ljussättning. Han hoppade dock av, för han tyckte att de var så dåliga. De andra fortsatte och blev sedermera Blå Tåget.
– Efter min Självbiografi, 1967, skulle jag egentligen ha slutat. För där gör jag upp med hela den europeiska kulturen, filosofin, religionen… ja, i stort sett allting – inklusive mig själv. Så det finns ingenting kvar. Egentligen skulle jag ha tystnat, men eftersom jag lever och existerar har jag nu kommit tillbaks till språket. Inte till det språk jag använde i Flyende pilot, utan ett enkelt, klart språk.
Vid en första anblick på Åke Hodells böcker kan de te sig som skrivna av en galning. Folk, som aldrig sett sådant förr, blir antingen fulla i skratt eller fly förbannade. Åke säger att det i grunden beror på människors osäkerhet och otrygghet, att man blir förvirrad när ens föreställningar ställs på ända. När man vänder upp och ned på begrepp som ”så här ska konst se ut”.
– Så har det ju alltid varit. Tänk bara på när Picasso och Braque 1907 presenterade kubismen, som var något otroligt revolutionerande. Alla tog avstånd från det som något fruktansvärt.
– Folk är vana att saker ska se ut på ett speciellt sätt, när det plötsligt inte gör det så blir de hemskt förvirrade.
Åke Hodells dikt-ljud-bild-konst har mycket gemensamt med senare rockmusiker, till exempel Frank Zappa & The Mothers of Invention och senare industrimusik-banden Throbbing Gristle och Psychic TV. Ett svenskt band som själva säger sig vara inspirerade av Åke är Dom Dummaste. Jag frågar Åke om han tror att rockmusiken kan spela samma roll som hans egen konst.
– Som jag har hört rockmusik så tycker jag att det finns många olika sorter för det första. Dels den kommersiella hårdrocken osv – det tycker jag är för hemskt. Och som är byggt helt kommersiellt. Sedan finns det ju rockband som verkligen vill göra någonting och förnya sig. Rocken måste ju också förnyas. De kan ju inte köra på i samma spår hela tiden. Så jag ser rocken som din och andra generationers språk, helt enkelt. Jag lyssnar genast på rock om jag hör att det är något nytt, en ny känsla, ett nytt innehåll.
– Jag kände mycket för Beatles när de kom, och kanske främst för The Mothers of Invention, för de sysslade med lite av det som vi höll på med i den konkreta poesin. Man kände en slags gemenskap i själva uttrycket.
Åke Hodell har alltid varit på väg. Han har aldrig stannat upp och tänkt att ”nu är jag färdig”, utan hela tiden sökt nya former och uttrycksmedel. Nu har han återvänt till det konventionella språket, men skriver ingalunda konventionella böcker. I september kommer hans första ”riktiga” roman ut, där han berättar om de här åren och varför han gjort si och så. Men det blir nog inte en stel tillbakablick, utan snarare ännu ett steg i hans utveckling.
Åke Hodell är kanske för gammal för att kallas ung och fräck, men han har alltid stått främst för den unga och arga konsten. Lika framstående för det nya, friska och unga som någonsin de första punkarna.
Text: Magnus Nilsson
Medverkande vid intervjun var också Per Drougge.
Första gången publicerad i fanzinet Kaspar Hauser, nummer 1 1983.