När Kajsa Magnarsson och Conny Nimmersjö startade KC BABY runt 2017 var det under devisen “det lilla bandet med de stora känslorna”. Även om duons sound och inriktning förändrats, så finns hudlösheten kvar. Den 9 maj släpper Fanfar! deras andra album – “Nästan perfekt” – på vinyl och strömningstjänster.
“Skivan tog över fem år att göra”, berättar Conny Nimmersjö. “Inte för att det var någon skaparkris. Det blev pandemi. Vi fick barn. Det blev krig. Vi separerade. Skivan är ett soundtrack till allt detta.”
Kajsa Magnarsson: “Allt det som sjungs är sant. Jag är väldigt tacksam över att den fick bli klar. Den är kanske lite bråkig i sin form men det är okej. Det blev så, som så mycket annat.”
På “Nästan perfekt” gästas KC BABY av Mattias Alkberg och Insomnia Taxxi, som båda sjunger på “Till Berlin”. Amanda Werne (känd under artistnamnet Slowgold) spelar dragspel och körar på “Nu är det så”.
Det är svårt att värja sig för “Nästan perfekt”. Text, musik och uttryck ligger och vibrerar nära nerverna. Det är njutbart och oroande. På samma gång. Precis det som är signum för KC BABY. Det är popmusik vi hör, men texterna – som rör sig mellan ömsinta vardagsbetraktelser och bittra uppgörelser – ger musiken en vuxnare ton än vi är vana vid.
Conny: “När jag och Kajsa började spela ihop var jag övertygad om att det bara var en tidsfråga innan Kajsas sångröst blev en av de mest älskade i landet. Det är fortfarande bara en tidsfråga.”
Nu kommer nytt material med KC BABY. Kajsa Magnarsson och Conny Nimmersjö följer upp den starka debuten med en singel som gästas av Mattias Alkberg och Insomnia Taxxi.
Bandet KC BABY släpper den digitala singeln “Till Berlin”, ett avstamp inför albumet som kommer i maj. Gäster på låten är Mattias Alkberg och Insomnia Taxxi. Den sistnämnda ett alias för Iryna Novikova, experimentell musiker från Charkiv i Ukraina, med ett uttryck som landar någonstans mellan Nico och Sisters of Mercy.
“Till Berlin” är en låt om rörelse – bort från något, mot något. Verserna handlar om att sitta fast och att söka en väg ut – till en vän, en annan plats, ett bättre tillstånd. Texterna hade gärna fått kännas inaktuella. Det gör de inte.
Albumet, ”Nästan perfekt”, som släpps den 9 maj, har vuxit fram under fem år – genom pandemi, separation, krig och småbarnsår.
“Låtarna blev soundtracks till allt detta,” säger Conny Nimmersjö, som tillsammans med Kajsa Magnarsson utgör bandets kärna.
“Allt det som sjungs är sant,” säger Kajsa. “Skivan är kanske lite bråkig i sin form, men det är okej. Det blev så, som så mycket annat.”
Bland gästerna på kommande albumet hörs också Amanda Werne (Slowgold) på dragspel och kör.
Releasedatum för ”Till Berlin”
4 april 2025. ”Till Berlin” släpps initialt enbart som digitalt spår, men kommer att finnas på den LP som släpps senare i vår.
Sedan 1992 har Robert Johnson and Punchdrunks varit internationellt erkända som surfrockens obestridda kungar. Nu kommer bandets tolfte album och gruppen visar inga tecken på stagnation – tvärtom. Robert Johnson och hans slagpåsar har alltid utmanat och förvirrat sin egen genre och publik och vrider och vänder nu på b-sidor och obskyra referenser tills du blir alldeles yr. Och du kommer att älska varje sekund av det.
Det nya albumet ”Pills, Thrills & Acting Smart” innehåller tolv kraftfulla originallåtar. I bandet medverkar Conny Nimmersjö från bob hund och den finske gitarrlegenden Pekka Laine från The Hypnomen. Conny Nimmersjö har också varit involverad i inspelning och mixning. Albumet släpps endast digitalt.
Några ord om några av låtarna:
På ”Flamboyant Persona” medverkar Roberts son Gordon Presley på trummor och Lady Murena på sång. En återgång till den rena surf som vi känner igen från bandets tidiga skivor.
”Unitar Swag” är precis vad det låter som – en hyllning till det märkliga instrumentet unitar. Här är det Conny Nimmersjö som spelar leadgitarr.
”Cooling Board”. Hawaiiansk musik har länge varit outforskad mark för Robert Johnson and Punchdrunks, även om bandet har snuddat vid exotica-genren några gånger. Nu tar bandet steget fullt ut och går hela vägen med hjälp av Nordens främsta expert på området – Pekka Laine. Även om Robert Johnson och Pekka Laine har gått sida vid sida musikaliskt sedan 90-talet är detta deras första samarbete.
“Pills, Thrills & Acting Smart” är det enda surfrockalbumet du någonsin behöver. Okej, behåll dem med Link Wray, Davie Allan och Ike Turner. Men resten kan du kasta bort – du kommer inte att sakna dem.
The Mommyheads släpper sitt nya album ”One Eyed Band” den 8 november 2024 (och på vinyl den 3 januari 2025). Efter att ha dykt djupt in i konceptalbumens domäner med förra årets ”Coney Island Kid”, har de kommit tillbaka för att tänja på gränserna igen. Fortfarande hörs det att The Mommyheads har jättekul och inte oroar sig ett dugg för att bli instoppade i en genre eller i ett fack. Sju LP-skivor under sex år i följd vittnar om ett starkt engagemang och ett konstant egensinne. The Mommyheads månar om att vara aktiva och skapa något originellt i ett ständigt föränderligt landskap. Välskrivna låtar, skickligt framförande och framåtblickande arrangemang gör att de låter fräscha och relevanta efter 37 år tillsammans.
Med låten ”Chicken Soup” inleds ”One Eyed Band” med en virvlande flodvåg av 12-strängar och syntar. Bandet skapar en bitterljuv, och samtidigt upprorisk, underton – som du annars hittar i dammiga skivsamlingar från slutet av 70-talet och början av 80-talet. Adam inleder samtalet med mantrat ”Breathing, Searching, Failing, Dreaming” och låter lyssnaren undra vad Genesis skulle ha gjort om de hade gjort plattan ”Duke” i en uppföljande del. Komplexitet blandat med enkelhet, ungefär som choklad blandat med havssalt, är styrkan hos ”One Eyed Band”. Influenserna är starka, men krockar aldrig med originalitet eller känsla. ”Life is a Dream” sparkar in dörren med en dissonant, passionerad attack av gitarrer, discoinspirerat blås och stråkarrangemang som skulle göra vilket Elvis Costello/ABBA-fan som helst stolt. Ljudmässig utforskning blandat med historieberättande är förhärskande från den första akustiska gitarrtonen i ”Season of our Sound” till den sista trumman i ”Human Being”.
Sidan 2 inleds med den reggae-inspirerade ”Risk It All”. Har någon någonsin spelat ett reggae-groove i 7/8-takt? Texten är inspirerad av den senaste tidens händelser kring den ryske politiske fången Alexei Navalny. Texten ”De vill tysta dig för att de ser att många kan förändras av en” verkar mer sann än någonsin. ”The Gift” skulle kunna höra hemma på en modern version av The Whos soundtrack till ”Tommy”. Överdrivet blås och syntar växlar mellan lugna akustiska verser medan bandet driver igenom till den sista kompromisslösa tonen.
”One Eyed Band” definierar bandets pågående strävan efter originalitet, som ebbar och flödar som en flod som tar sig fram genom vårt kulturella landskap. Du vet aldrig vart resan tar dig, men du vet att resan är lika fruktbar och rolig som någonsin. Vid den här tidpunkten i sin karriär känner The Mommyheads inget behov av att kompromissa musikaliskt, och vi är glada av att kunna njuta av det.
Nu kommer Solen Skinner med sitt debutalbum ”The Lathering”. Skivan för oss rakt ned i helvetet och visar att det finns hopp för upplevelser i den extrema kulturens ytterkanter.
Den finska trion Solen Skinner är lika mycket en performancegrupp som ett band. Var gränserna går är inte så viktigt, och själva grejen med Solen Skinner är kanske att de upplöser gränser. Kön, person, genre, artist, publik. Inget spelar någon roll och allt spelar roll.
Konstellationen Solen Skinner är relativt ung. När de spelade på Norbergfestivalen 2023 var de ännu i sin linda. Ändå framstod deras föreställning, i ett nära nog nedsläckt industriminne, som oerhört färdig. Det är kanske löjligt att börja jämföra band idag med industripionjärer som Throbbing Gristle, men Solen Skinner har hittat dit – till samma kärna.
Det vackra och det spröda lurar in dig i deras garn, det brutala slår dig till marken när du slappnat av som mest. Och vem tusan är det som börjar väsa där i slutet av ”A Drop Falling”? Är det hin håle själve som tittar fram ur gruvhålet? ”The Lathering” är ett vittnesmål om något stort som hände i Krossverket den 7 juli 2023. Något som gjorde att alla som var där till slut skrek i lycklig extas.
I skrivande stund är det precis 40 år sedan Enhänta Bödlar spelade in kassettalbumet ”Lychgate Threnody” i ett radhus i Södertälje. Världen kanske inte skälvde, men helvetet uppenbarade sig i form av industrimusik.
Enhänta Bödlar var ett av de första svenska banden som uttalat ägnade sig åt den då spirande genren industrimusik. Bandet bildades i Ljungby 1982 av Uddah-Buddah, eller Valiant Dunkeldäld som han egentligen (!) heter, och genom åren har han varit stommen i bandet. Men då och då har samarbeten uppstått. På 1980-talet var industrimusiken verkligen en obskyr undergroundrörelse i Sverige och de få som höll på i genren såg till att ha kontakt med varandra.
Uddah-Buddah lärde känna Conny Nimmersjö, som senare skulle komma att bli medlem i bob hund, KC BABY med flera namnkunniga band. Men vid den här tiden gick Conny i plugget och spelade in märklig och ångestriden industri för sig själv. En sommardag kom Uddah-Buddah på besök och i Connys rum hemma i Pershagen spelade de in det som sedan skulle bli kassettalbumet ”Lychgate Threnody”.
Förutsättningarna var primitiva. Sången lär ha gått genom ett par hörlurar och basen mullrar genom vanliga grammofonhögtalare.
Det här skulle ju kunna avfärdas som två tonåriga outsiders försök att vara udda (vilket det väl kanske är – också), men så här 40 år senare så är känslan än mer uppenbar än när kassetten först släpptes. Det finns en total närvaro och energi, inte minst i Uddah-Buddahs sång. Välkommen till rent hat, ren besatthet. Välkommen till 40-årsjubileet av att helvetets portar öppnades i Södertälje.
På 40-årsdagen den 19 juli släpper Fanfar! en restaurerad och remastrad version av ”Lychgate Threnody” på digitala strömningstjänster. Fanfar! kommer också att under hösten släppa ”Lychgate Threnody” på vinyl, då i en mycket begränsad upplaga.
För master svarar Jonas Siöström på Dynamic Audio. Originalomslaget är gjort av Valiant Dunkeldäld och vinylutgåvan stär Daggan Stamenkovic för.
Det är dags att presentera 22 för mångas första kassett-LP. På vinyl. Efter 43 år. ”Chockerande bra” var rubriken när Jan Gradvall skrev om skivan i Dagens Industri Weekend.
Resan har varit lång. För tjugo år sedan började vi att pratade om att lyfta 22 för många och deras inflytelserika musik. 22 för många var bandet som utmanade allt och alla i postpunkens gryning. 22 för många hade oförtjänt glömts bort. På Wikipedia ifrågasattes till och med om gruppen ens hade funnits.
Denna strävan ledde till att Conny Nimmersjö från Fanfar! och Mikael Söderlund från 22 för många började bestiga berg av mastertejper och rullband i olika containrar och lagerlokaler, arvegods från skivbolag som MNW och Mistlur. Tyvärr inte ett spår av 22 för mångas mytomspunna inspelningar.
Men så hittade Micke Söderlund två mystiska tejper hemma på vinden.
“3/5/81” – det är inspelningsdatumet som står skrivet på kartongen till den ena av de två tejper som Micke hittade. Vi skickade tejperna till Sveriges Ljudmigreringscentrum i Gamleby för att restaurera dem. Till vår glädje höll tejperna fortfarande god kvalitet, och de innehöll faktiskt hela den första kassett-LP:n. En kassett-LP så obskyr att bara två användare på Discogs säger sig äga den.
10 låtar inspelade och mixade på bara två dagar, för 43 år sedan.
Vinylen släpps den 9 februari. Skivan är påkostat utförd och analogt behandlad i alla led, precis som om den hade getts ut på vinyl när den spelades in för 43 år sedan. Och den låter fantastiskt!
Nu släpper Fanfar! en ny LP med The Mommyheads. Bandets femtonde studioalbum är deras första temaplatta.
På den progressiva popens bakgator är The Mommyheads från New York kungar. Trots att bandet funnits, med ett längre avbrott efter sitt stora genombrott, sedan 1980-talet är det få som hört eller hört talas om dem. Det kan bero på bandets starka integritet eller något annat. Faktum är att vi som följt dem nära sett en fantastisk utveckling; det finns liksom ingen hejd på lusten att utforska och pröva sig fram.
På nya Coney Island Kid återkommer bandets frontfigur Adam Elk till sin barndom och uppväxten på Coney Island. Det är helt enkelt något av en tema- eller konceptskiva.
Skivan är också en naturlig uppföljare till fjolårets LP, den fantastiska Genius Killer, som smyger sig på lyssnaren och ganska obemärkt fäster sig vid hjärtat. Coney Island Kid har potential att bli samma milstolpe.
Legendariska Robert Johnson and Punchdrunks fyller 30 år och Fanfar! firar detta med att ge ut en genomarbetad samling med bandets egna favoriter.
Robert Johnson and Punchdrunks bildades i Solna i november 1992 av bandets evige frontfigur Robert Johnson. Redan från början satte man gasen i botten och bandets karaktäristiska stil var lika delar Link Wray, Ennio Morricone och slyngelaktig attityd.
Det tog inte lång stund innan bandet var ett respekterat namn inom den oborstade instrumentalrocken, både hemma i Sverige och internationellt. Genombrottet kom med albumet Fried on the Altar of Good Taste (2000) och året därpå fick man uppdraget att göra filmmusik till Fredrik Lindströms komedi Känd från TV.
Men snart nog – och typiskt för bandet – så tog man spjärn mot förväntningarna och utmanade sin egen publik genom att reinkarneras som synthduo. Robert Johnson and Punchdrunks har alltid gått sin egen väg, haft hög integritet och gjort saker med hög kvalitet efter eget huvud. 2017 kom den senaste originalplattan – den hyllade filmmusiken (till en film som aldrig kom till biograferna) Morte di Seeburg (också på Fanfar!).
Lagom till 30-årsjubileet kommer nu Solna, Texas 1992-2022 – en samlingsskiva på vinyl i begränsad upplaga. Den påkostade satsningen har Conny Nimmersjö från bob hund och KC BABY som exekutiv producent. Conny har grävt fram så bra mastertejper som möjligt i arkiven och sett till att låtarna mastrats om på bästa sätt. En högklassig produkt som vi är mäkta stolta över.
Skivan släpps digitalt och på LP den 9 december 2022.
Nu släpper vi ännu ett fantastiskt album med de amerikanska indierocklegenderna The Mommyheads. På ”Genius Killer” fortsätter gruppen att återuppfinna sig själva.
Genius Killer är The Mommyheads nya album, det åttonde sedan deras oväntade återförening 2008.
Genius Killer är en uppfinningsrik platta som ljuder och sjunger med stor friskhet. Skivan uppvisar en fantastisk känsla för detaljer och den är ovanligt varierad i arrangemang och instrumentering. The Mommyheads har höjt en redan hög ribba och Genius Killer kan vara gruppens definitiva verk. Verkligen progressivt, ändå med en bevarad känsla för melodier.
The Mommyheads: Idealist (från ”Genius Killer” 2022)
Här är lite tankar kring låtarna på Genius Killer.
Impulse Item
Fantastiskt intro, följt av en skön George Harrison/Beatles-vibe, när själva låten börjar (särskilt gitarrmelodin). Härlig ELO-liknande bakgrundskör i refrängen. Texten är påträngande och får dig att omvärdera ditt liv. ”…saker att göra som har ett bestående värde”. Vi trodde att detta skulle vara albumets pièce de résistance tills vi insåg att hela albumet är fullt av höjdpunkter.
Genius Killer
Vi gillar det lite kaotiska arrangemanget och utförandet. Här händer det massor av saker. Breaket med syntharpeggios…. mmmm… Proggaren i oss vaknar till liv. Harmoniskt känns det mer som ett ”typiskt” Mommyheads-spår, med alla de fantastiska egenskaper som vi Mommyhead-fans har lärt oss känna igen och älska.
She’s a Fighter
Vi älskar det faktum att leadsången sjungs i två oktaver samtidigt. Intressant ändring av taktart! Det påminner om någon Neil Young-låt. Älskar orgeln som dyker upp runt tre minuter in.
We Almost Lost It All
…ger lite andrum efter ett par hektiska, täta låtar. Reflekterande. En glad/sorglig låt. Påminner oss om The Band när de var som bäst, delvis på grund av det avslappnade groovet, Richard Manuel-liknande falsettsången och den smakfulla kombinationen av orgel och piano. Mycket vintage-klingande låt med massor av jordnära, akustiska ljud.
Distill Your Love Into That Dying Light
Funkiga tongångar. 70-talsvibbar och 70-talsljud. Påminner lite om Superstition av Stevie Wonder. Älskar titeln; bra råd. Texten är som en dystopisk men ändå hoppfull science fiction-roman. Och basen låter tjock och ondskefull.
Idealist
Känns som om det kunde ha varit en Todd Rundgren-låt (på den tiden när hans album fortfarande var relevanta). Intressant text. Vi känner alla någon som passar perfekt in på beskrivningen. Vissa rader får en att tänka på bandets egen Michael Holt. En tillfällighet?
Privilege
En annan groovy historia. Älskar tempot. ”Quirky power pop” i bästa bemärkelse av alla tre orden. Får en Todd Rundgren-känsla från den här också. Är det Jackie Simons som sjunger delar av låten tillsammans med Adam Elk?
Bittersweet
Mer andrum för lyssnaren. Det behövs förmodligen, på Genius Killer finns redan en massa musikalisk information att ta in. Det här känns som en mer ”normal” The Mommyheads-låt, med drivet i den huvudsakliga sången och de eftertänksamma, poetiska texterna. Vi får en gammaldags soulkänsla i den här, om än med popharmonier. Lite galenskap i slutet. Känns nästan som T. Rex.
One And The Same
Älskar den akustiska gitarrfiguren under versen. Den här känns också som en mer typisk The Mommyheads-låt. Något som är som att återknyta kontakten med en kär gammal vän.
First Five Seconds
Den här fick oss att skratta högt. Prog-intro deluxe! Och det som följer gör ingen besviken. Det här betyder att det faktum att King Crimson har slutat turnera blir en aning mindre bittert. (Riffet är lite som en King Crimson-gitarrfigur som spelas på orgel istället). Texten antyder besvikelse. ”Var allt det här värt det?” Om du frågar oss är svaret ”ja”. Och vi pratar inte om bandet. Det var förmodligen ett smart drag att inte öppna albumet med den här, men det är en perfekt avslutning: den lämnar dig helt nöjd, samtidigt som du vet att du snart kommer tillbaka för att höra mer.
Grattis, The Mommyheads, till ett magnifikt album.
