När Bell Witch och Profetus rullade in i Stockholm tog man ljudspåret till undergången med sig. Publiken på Kägelbanan fick en sakral upplevelse av skir och brutal skönhet.
Självklart är intrycken infärgade av den egna rollen som arrangör, men jag kan inte säga annat än att både Bell Witch och Profetus bjöd Stockholm på en storslagen upplevelse. Långsam doom metal, i Profetus fall uttalat i subgenren funeral doom metal, är och förblir väldigt nischat. Är man inte begiven på hårdrockens smalare nervtrådar, så är ingången ganska låst. Vare sig Bell Witch eller Profetus ber om lov, de söker ingens acceptans.
Det gäller särskilt Profetus. Även om jag tror att publiken genuint gillade deras musik, så blev det en kort applåd efter spelningen. Inget rop på extranummer. En timme nedsänkt i deras distade lavaström är tillräckligt, i bemärkelsen – ”jag är nöjd”.
Sagolikt bra.
Bell Witch vävde ihop sina olika låtar till en enda – men väldigt dynamisk – symfonisk upplevelse. Många som precis lyssnat in sig på gruppens andra album, Four Phantoms, ställde sig undrande till hur enbart två musiker skulle kunna återskapa det mäktiga soundet från skivan. Inga problem, visade det sig.
Kan bara rekommendera dig att lyssna på bandens skivor. Det är en vattendelare, antingen gillar man det eller så gillar man det inte. Och vi som gillar är nog ganska sålda, hängivna.
Det känns bra att ha tagit Bell Witch och Profetus till Stockholm. Tack alla som kom!